Shaq i Phoenix - fiasko eller succé?

När jag först hörde ryktet om att Shaq var på gång till Phoenix, i utbyte mot Shawn Marion, satte jag kebabsåsen i fel strupe. Som så många andra experter tyckte även jag att Marion var en alldeles för viktig ingrediens i Phoenix snabba spel för att de skulle tordas trada bort honom, oavsett vem de skulle byta honom mot. Självklart hade jag gett ett OK till en straight-up-swap mot Kevin Garnett, men mycket längre än så hade jag inte kunnat sträcka mig.

Hur som helst, mina invändningar hade ingen verkan (kanske beroende på att jag aldrig meddelade omvärlden mina känslor) och transaktionen genomfördes.

Efter att Shaq spelat två matcher för Phoenix är lagets facit 1 vinst och 1 förlust. Phoenix förlorade mot Lakers efter en rejäl poängfest (130-124) i säsongens kanske bästa match, men slog i gengäld ligaledarna Boston Celtics i en poängsnål (85-77) tillställning.

Mitt intryck efter dessa 2 matcher är att jag kan vara något mer optimistisk inför återstoden av säsongen. Shaq ser mer motiverad ut i Phoenix laguniform än vad han gjorde i Miamis tidigare under säsongen. 2 blockar per match och 11.5 returer som en Sun är godtagbart.

Ikväll är det toppmöte i NBA. Tvåan i Eastern Conference, Detroit Pistons, gästar Phoenix som är delad etta i Western Conference. Om Shaq gör en stark insats, hjälper Suns till seger och av bara farten trycker ner ett par dunkar i halsen på Rashard Wallace så kommer något unikt i mitt liv att inträffa:

Jag kommer att hålla på Shaquille O'Neal!

Jag har alltid ogillat den lata, fåniga, serious-skills-less, rika och lönnfeta jätten, och hållit på hans motståndare på samma sätt som kristna i alla tider hållit på David i kampen mot Goliat. Men nu när Shaq joinat min hjälte Steve Nash i Phoenix Suns och han i omvärldens ögon framstår som en loser, en föredetting, mer än lönnfet och överbetald - då kanske jag kan uppbåda lite kärlek till Shaq Attack.